Klinisk Biokemi i Norden Nr 4, vol. 9, 1997 - page 11

utrustning för att pröva metoden. 2. Det var ont
om human plasma, varför jag gick över till gris–
plasma. Stora volymerkunde lätt erhållas från slak–
teriet utan kontaminering med järn, omman själv
samlade blodet i syradiskade kärl. Det skedde då
elchockadegrisar hängande längs ett löpande band
passerade slaktarna. De stackdem i halsarna så att
de snabbt förblödde.
Till min förvåning visade sig grisserum vara
praktiskt taget fritt från bilirubin och andra färg–
ämnen. Dessutom innehöll grisens serum högre
koncentration av den järnbindande komponenten
än humant serum. Därför blev färgskiftningen vid
titrering med ferm-järnjoner mycket påtagligare i
gris
än
i human serum. Vid fraktioneringen kunde
jagdirekt se varden laxrosa fårgen hamnandebland
fällningarna. Det järnmättade transferrinet visade
sig dessutom vara betydligt stabilare än det järn–
fria. Lagom till disputationen hade jag lyckats skil–
jajärnkomplexet avdet järnbindandeproteinet från
serumalbumin. Begreppet: "Total iron binding
capacity (TIBC)" Janeerades i avhandlingen som
ett kliniskt uttryck för koncentrationen av trans–
ferfin i serum. Våren 1949 publicerade Rath och
Finch Seattle fynd som helt konfirmerade mina
kliniska observationer. Deras fynd spreds snabbt
via J. Clinical lnvestigation
(7).
Ett blått protein - ceruloplasmin
Protein-gruppen under E
J
Cohn lyckades grov–
rena det järnbindande proteinet- "Siderophilin"–
ur
human plasma. Han fann dessutom att proteinet
också kunde binda koppar som ett gult komplex
(8). Han hade läst Heilmeyers rapporter om det
inversa förhållandet mellan koncentrationerna av
serumkoppar och serumjärn vid olika sjukdomar.
Han trodde att Heilmeyers observationer nu fått
sin förklaring: dessa metalljoner transporterades
av samma bärarprotein. Men han förbisåg emel–
lertid att plasma innehöll ett annat protein med
mycket högre association till koppar än till järn.
Detta protein - ceruloplasmin- hade kommit fram
som en blått protein vid min fraktionering av gris–
plasma (9). Grisens transferrin karaktäriserades ur
fysikalisk-kemisk synvinkel tillsammans med
Björn Ingelman. Han arbetade iUppsala som dok–
torand hos Arne Tiselius med uppgift att försöka
karaktäriseradet slemsocker som SvenskaSocker-
Klinisk Kemi
i
Norden 4, 1997
bolagets kemister funnit störa framställningen av
sukros ur sockerbetor. Det blev senare Dextran
!
Ingelman och jag var gamla skolkamrater som
praktiserat enklareoorganisk kemi i familjens käl–
lare under studietiden. Isolering av svintransferrin
och redogörelse för dess fysikaliskt- kemiskaegen–
skaper redovisades i den nystartade: Acta Chem
Seand (l0). Spridningen av våra resultat kom där–
för främst att ske genom särtryck, som sändes till
kända intressenter inom området. Ett senkommet
erkännande av vår prioritet över rening av trans–
ferrin publicerades av redaktören för Nutrional Re–
view som ett " NutritionClassics" (1985, 43, 209-
12 ). Vid arbetet med fraktionering av grisplasma
erhölls en blåaktig biprodukt. Detta intresserade
Holmberg speciellt då han redan 1945 funnit och
summariskt beskrivit en liknande blå, kopparhal–
tig komponent erhållen ur humant serum (
11).
Detta protein katalyserade i syrgasmiljö
oxidationen av parafenylendiarnin i likhet med de
kopparhaltiga oxidaser, som han tidigare arbetat
med i Cambridge hos den framstående biokemi–
sten David Keilin. Sannolikt var den blå kompo–
nenten i plasma en äkta oxidas med okänd biolo–
gisk funktion. Jag smittades avHolmbergs entusi–
asm och började isolera det blå proteinet parallellt
med transferrinet, som hade betydligt högre lös–
lighet. Då jag fått fram en blå fraktion med homo–
gen elektraforetisk vandring i en Tiselius-cell
tyckte vi tiden varamogen att sända preparationen
till Kai
O.
Pedersen i Uppsala, som ansvarade för
externa analysermedSvedbergs berömda ultracen–
trifug. Svaret kom efter någon månad: Huvud–
komponenten utgjordes av ett färglöst makro–
globulin (c:a 19 S). Den blå färgen sedimenterade
med en mindre komponent på c:a 8. Reningsar–
betet måste alltså fortsättas med annan teknik.
Keilin hade visat att enkla proteiner ofta var labil–
are gentemot organiska lösningsmedel än metall–
respektive polysackardrika proteiner. Han hade
bl.a. introducerat fraktionerad fällning av proteiner
i kyla med en kloroform-etanolblandning. Jag till–
lämpade tekniken på den fraktion a-globuliner,
som Pedersen redan studerat åt oss i ultracentri–
fugen och fann att det blå proteinet kunde elueras
i närmast ren form, då cx-2-makroglobulinet
denaturerats.Ceruloplasminetkaraktäriserades fy–
sikaliskt-kemiskt, men arbetet koncentrerades på
att söka efter dess biologiska funktion. Holmberg
117
1...,2,3,4,5,6,7,8,9,10 12,13,14,15,16,17,18,19,20,21,...32
Powered by FlippingBook