Klinisk Biokemi i Norden Nr 4, vol. 9, 1997 - page 10

anemier. Patientermed klassiska symptompå järn–
brist var mer toleranta för given dos än normala,
medan patienter med obehandlad perniciös anemi
regelbundet fick häftiga reaktioner och föga steg–
ring av serumjärnet vid tillförsel av den dos som
normala tolererade. Patienter med infektionsane–
mier reagerade oftast som friska. Resultaten var
dock så varierande att ingen rimlig förklaring var
uppenbar.PediatrikernBoVahlquist,Uppsala hade
funnit påfallande skillnader i reaktioner mellan
män och kvinnor. En hormonell bakgrund till styr–
ningen av serumjärnets nivå diskuterades i den ju–
bileumsskrift: "Om järn och järnterapi" somAB
Ferrosan, Malmö, gav ut
1944.
Efter en översikt:
"Om järnets roll i organismen" av Carl Gottfrid
Holmberg,Lund publicerades här resultaten av Jan
Waldenströms och Bo Yahlquists många järnbe–
lastningar av friska och sjuka.
Holmberg ledde forsknings- och rutinlaborato–
riet vid medicinska kliniken i Lund. Medarbetar–
nas tolkningarav resultaten vid sinajärnbelastning–
ar föreföll Holmberg osannolika. Han misstänkte
att serumjärnets koncentration under järnbelast–
ningarnadelvis bestämdes av enjämbindare i plas–
maoch att dess koncentration begränsade den nivå
som serumjärnet kunde nå under belastningarmed
peroralt alternativt intravenöst tillfört joniserat järn.
Överskred tillförseln serums järnbindande kapa–
citet uppträdde illamående och blodtrycksfall.
Reagenset a,al-dipyridyl hade just lanserats för
mikroanalys av järn och reagerade inte med den
nativa järnfraktionen i serum. Holmberg gjorde
försök med stegvis anrikning av serummed ferro–
joner.Han kunde konstatera att serum hade en järn–
bindande kapacitet av den storleksordning som
serumjärnet högst nådde upp till vid perorala resp.
intravenösa järnbelastningar. Hans slutsats blev
således att plasma innehöll en komponentmed hög
associationskonstant för joniserat järn.
Min introduktion i ämnet
Jag hade placerats hos Holmberg för att bredda
min laborativa utbildning innan min specialistut–
bildning i invärtes medicin skulle starta. Jag om–
bads kontrollera hypotesens bärkraft genom att ti–
trera ut hur mycket joniserat järn som kunde till–
föras serum från patienter med olika typer av ane–
mi innan a ,a 1-dipyridylets röda färg började ut-
116
vecklas. Jag gjorde stegvisa tillsatser av ferrojärn
till serum från normala och från patientermed oli–
ka typer av anemier och observerade då att färgen
i serum från patienter med järnbrist fick en svag
skiftning mot laxrosa vid tillsats av järn. Denna
färgskiftning var mindre uppenbar vid tillsatser av
ferrojärn till serum från normala. Ingen färgskift–
ning kunde observeras vid tillsatser av ferrojärn
till serum från patienter med perniciös anemi.
Färgskiftningen var tillräckligt tydlig för att kun–
na kvantiteras medHeilmeyers Pulfrichfotometer.
En spektrafotometer fick Holmberg först
1946.
Resultaten talade för att en komponent med varie–
rande koncentration i serum kunde bilda ett svagt
laxrosa komplex som var stabilare än järnets kom–
plexmed a ,a l dipyridyl (klarröd färg). Detta fynd
kompletterade och understödde Holmbergs teori
och resultaten vid hans titreringsförsök. Därför
inbjöd han mig som medförfattare till en första
artikel om serums järnbindande förmåga (5). Han
föreslog att jag skulle arbeta vidare på detta upp–
slag för att försöka utröna järnkomplexets natur.
Metoder för fraktionering av proteiner var ännu
inte allmän egendommen jag kunde snart visa att
det rörde sig om ett högmolekylärt komplex som
hade lösningsegenskaper liknande dem hos serum–
albumin. Fraktioneringsarbetet blev i stort resul–
tatlöst under första året, då albumin fanns i c:a 20
gånger högre koncentration i serum än det järn–
bindande proteinet och hade snarlika löslighets–
egenskaper. Därför inriktades mitt arbete på att
bestämma serums totalajärnbindande förmåga "to–
tal iron binding capacity"
fTIBC/som
komplement
till analys av serumjärn. DessaTIBC-metoder till–
lämpades parallellt på större kliniska material och
resultaten utgjorde grunden för min monografi/
avhandling: "On the transportation and metabo–
lism of iron in the body with special reference to
the iron binding component in human plasma" (6).
Parallellt med det kliniskt tillämpade arbetet fort–
skred försöken med att rena detjärnbindande pro–
teinet. Dessa började ge resultat efter 2 år lagom
för att en notisom detjärnbindandeproteinets iso–
lering skulle kunna fogas till avhandlingens inled–
ning.Två anledningar gjorde att fraktioneringsar–
betet dåbörjatge resultat. l .Jag tog uppE
.J.
Cohns
principer för alkoholfraktionering av proteiner i
kyla trots att Holmberg avfärdade tekniken. Jag
fick i alla fall hans hjälp att skaffa erforderlig kyl-
Klinisk Kemi
i
Norden 4, 1997
1,2,3,4,5,6,7,8,9 11,12,13,14,15,16,17,18,19,20,...32
Powered by FlippingBook