52
| 4 | 2011
Klinisk Biokemi i Norden
(
Fortsætter side 54)
Den vandrande vetenskapsmannen:
Till Moskva, till Moskva!
Johan Bjerner
Fürst Medisinskt Laboratorium, Oslo
1989.
Afghanistankrigets Moskva var egentligen
väldigt spännande; i det kommunistiska imperiets
sprickor hade punkrocken sipprat in från väster och
drogerna från öster. Jag märkte förstås ingenting, jag
åt bara glass i solskenet och tittade på söndagsklädda
familjer med färgglada ballonger. En och annan läs-
kedryck av märket ”Bajkal” slank ned också. Det var
vackert vårväder, och i stället för att kasta mig in i det
explosiva och farliga ungdomens Moskva, åkte jag runt
med tunnelbana och trådbuss på jakt efter det Moskva
jag hade sett på TV hemma i Sverige.
Sveriges mest kända ryss hette vid den här tiden
Vladimir Vysotskij (1938-1980). Fadern var officer
under och efter kriget, och skådespelaren/trubaduren
Vladimir växte upp i diverse militärförläggningar
runtomkring i Östeuropa. Krigsinsatser hyllas ofta i
sångerna och kan vara svåra att översätta. Titlar som
Attackflygarens sång
eller
Om min fanjunkare
blir
gärna mer pekoral än allvar på svenska. Vid sidan av
krigsromantiken skriver han också mångbottnade,
samhällskritiska sånger. Trettifem år senera diskute-
ras det fortfarande på internet vad sångerna egent-
ligen handlar om. I
Moskva – Odessa
sitter Vysotskij
på flygplatsen i Moskva och kommer aldrig iväg till
Odessa. Handlar sången om att Vysotskij är frustrerad
över inställda flygningar, är det politisk kritik mot att
Odessa på grund av militärinstallationer är en stängd
stad, eller är kärnan i sången om att Vysotskij är på
väg till sin franska fru (i Odessa) och myndigheterna
försöker hindra honom att träffa henne?
Vysotskij mörka basröst mörknar mer och mer
under sjuttitalet efter ett långvarigt sprit- och drog-
missbruk. Flera sånger handlar nu om poeter, tidig
död, missbruk och ordningskonflikter med myndig-
heter och allmänheten. Vysotskij ser sig därvid som
den senaste traditionsbäraren från en lång rad ryska
fyllepoeter med Jesenin i spetsen. Reinkarnation tas
också något förvånande upp i sångerna, kanske är
han en egentligen en återfödd fyllepoet, och kanske
kommer han efter sin död att återfödas som fyllepoet
eller gris. En återfödelse som vanlig nykter arbetare
är dock uteslutet. Vid Vysotskijs arbetsplats Tangan-
kateatern sätter man fortfarandre fram ett glas vodka
före föreställningarna, om den återfödde poeten nu
skulle dyka upp.
Hans sista provokation blir att tumultartat lämna
jordelivet under den annars så välregisserade Mosk-
vaolympiaden 1980. Den döde Vysotskij visar sig mer
lätthanterlig än den levande; posthumt får han en
slags halvofficiell status som det sovjetiska samhäl-
lets regimkritiker och patriot(!) nr. 1. Sångerna ges ut
(
om än i begränsade upplagor) på det statliga gram-
mofonbolaget. I svensk version (t.ex. Fria Proteatern
och Carsten Palmer) är Vysotskij alltid regimkritikern,
i rysk version dock patrioten, och i granitmonumen-
tens Moskva är det den patriotiske Vysotskij som är
närvarande:
På massgraven reses det inga kors;
Här sörjer inga änkor.
Någon har lämnat en blomsterbukett
Och den eviga elden brinner
Förr stod här jorden i brand,
Nu i huggen granit
Här finns inga enskilda öden,
Alla öden vilar i samma grav
I den eviga elden visas ett stridvagnsvrak,
Brinnande ryska byar,
Ett brinnande Smolensk, en brinnande Reichstag,
Och soldatens brinnande hjärta
Vid massgraven finns inga sörjande änkor
Bara starka människor går hit
På massgraven har man inte rest något kors,
Men gör det det hela lättare?
