![]()
53
| 3 | 2010
Klinisk Biokemi i Norden
Hotel Continental, Tangier. Härifrån väntade bara
exilens leda. Den kalla handen från de svikna. För-
aktet från de miljoner som tvingades att välja plikten.
Fyrtio år ökenvandring. Pekinges i hamnen.
Eller satte de verkligen sin fot här? Är det över huvud
taget möjligt? Bäst att inte fråga. Det gör man inte i
Tangier. Vill inte veta svaret, som sannolikt ändå inte
är sant. Bäst att slå ner blicken, inte fråga. Vårda san-
nolikheten, glöm sanningen. Den gömmer sällan på
så många skatter.
Amerikanskorna går och jag blir ensam kvar på den
moriska verandan, med de färgade fönstren öppna
mot havet.
- Dry martini, s'íl vous plait.
- Non, monsieur. Pas d´alcool.
Det fria valets meningslöshet. Parskapets dårskap.
Folie à deux
. Pekinges i famnen.
Hotel Continental, generationer senare: Flagnande
rappning, prång och gångar, kakel och reliefer, vägg-
fasta arabiska soffor, dammiga mattor, rum förseg-
lade med hänglås, franskklädda kypare på verandans
servering.
Soppa, bröd, vatten.
Tangier – ett tillstånd, tillåtande, förlåtande, nedsla-
gen blick, lekplats för författarna. Dit hon kanske rest,
hon som Bob Dylan saknar:
If you see her, say hello/
She might be in Tangier.
Non, pas d´alcool.
Inga hyllningsskålar möjliga. Inga
tröstens droppar.
