Hemokromatos - den dolda sjukdomen
SIGVARDOLSSON,
Medicinkliniken, SahlgrenskaUniversitetssjukhuset/Mölndal, 431 80Mölndal
I år är det femtio år sedanden första patientenmed
hereditärellergenetiskhemokromatos fick behand–
ling med intensiv åderlåtning, flebotomi (l ). Det
är också femtio år sedan Carl-Bertil Laurell (till–
sammansmed dåvarande latindocenten vidLunds
Universitet,GerhardBenz) uppfann namnet trans–
ferrin och gav det åt det järntransportprotein han
upptäckt (2). Tio år tidigare hade Heilmeyer och
Plötner funnit att serumjärnkoncentrationen är för–
höjd vid genetisk hemokromatos (3).
En förhöjd mättnadsgrad av transferrin är
en tidigt uppträdande förändring vid genetisk
hemokromatos och är en förutsättning för abnorm
järnupplagring i parenchymatösa organ. Den med
tiden ökande järnupplagringen orsakas av en fel–
reglerad jämabsorption. Resultatet, d v s järnupp–
lagringens storlek, blev lätt att mäta, när metoden
för serumferritin togs i bruk 1972. Nu hade man
biokemiskametoder som tillät screeningundersök–
ningar i större skala. Behovet ansågs dock ringa,
eftersom sjukdomen ansetts vara så ovanlig, sär–
skilt i England och Skandinavien (4). När man
1975 diskuterade eventuella risker med en gene–
rell järnberikning av kosten ansågs dessa obefint–
liga utom för de "mycket enstaka personer i vårt
land som t ex har idiopatisk hemokromatos" (5).
Hemokromatos - vanlig
i
Jämtland
I Jämtland, dit jag kom 1972, hade svår nutritio–
nell järnbrist varit vanlig och beskriven i en av–
handling av Lundholm 1939. Serumjärn och se–
rums järnbindande kapacitet (TIBC) hade därför
inkluderats iden biokemiska laboratorieprofil som
PerAxel Heedman via sinAutokemist levererade
till klinikern. Eftersom en hög transterrinmättnad
är en karaktäristisk förändring vid hemokromat–
os, fanns här unika förutsättningar för upptäckt av
"dessa mycket enstaka personer".
Klinisk Kemi
i
Norden 4, 1997
Det visade sig nu att genetisk hemokromatos
inte var så ovanlig. Personer somblivitmisstänkta
för alkoholmissbruk på grund av avvikande resul–
tat från biokemisk leverutredning kunde nu stolta
visa upp perfekta värden efter genomförda blod–
tappningar. Åderlåtning fick verkligen en renäs–
sans i länet. Screeningundersökningar visade att
3-411000 hade anlaget, mutationen, i dubbel upp–
sättning (g
2
).
Detta motsvarar att 13% (2xg) var
heterozygoter, anlagsbärare! (6)
År 1975 upptäckte Simon och medarbetare i
Bretagne att hemokromatosmutationenmåste fin–
nas i närheten av HLA locus, det genkomplex på
6:e kromosomens korta arm som kodar för våra
transplantationsantigener (7). Mutationen antogs
ha inträffat hosen person avkeltiskt ursprungmed
HLA haplotypen A3B7 eller A3B14.Man kunde
nu i familjer följa hur hemokromatosmutationen
med sin HLA markör överfördes från generation
till generation. Figur
l
ger exempel på en sådan
familj från västra Härjedalen (8). Att vissa famil–
jer har andraHLAmarkörer änA3 ansågs bero på
inträffade rekombinationer på sträckan mellan
HLAA och genen för hemokromatos. Vi fann det
märkligt attHLA-mönstret hos hemokromatospa–
tienter i Jämtlands län var så likt det som rappor–
terats från Bretagne. Vi frågade oss om genen
möjligen hade spridits dit via vikingar! (9) Det
visade sig, att markörenA3B14 också var överre–
presenterad i material från Irland, England och
Danmark. Kanske genenhade spridits överhaven?
Då borde den också finnas på den svenska väst–
kusten! Här hade dock screeningundersökningar
visat, att sjukdomen var påtagligt sällsynt (10).
-och även på svenska västkusten!
Efter 1984, då jag återvände till västkusten, har vi
nu sett 62 icke besläktadepatientermed hemokro-
125
