Klinisk Biokemi i Norden Nr 4, vol. 9, 1997 - page 9

Blodets kopparproteider och järntransporten
-
fattas ett steg?
CARL-BERTILLAURELL,
Klinisk Kemiska avdelningen, Universitetssjukhuset MAS, Malmö
Namnet transferrin kan dateras till den 25 oktober
1947 ca kl 21. Platsen var Grand hotells foaje i
Lund. Jag hade gått ut för att röka en cigarrett och
befann mig i lättad sinnesstämning efter ha kom–
mit igenom disputationsmiddagen med dess då
obligatoriska tal till universitetet, fakulteten, äm–
nesläraren, opponenten m.fl. I foajen stötte jag
sammanmed docenten i latinGerhardBendz. Det
slog mig att han var mannen som hade rätt bak–
grund för att döpa blodplasmas järnbindande ägg–
vita vars bestämning och kliniska variation skär–
skådats under dagens disputation. Bendz associa–
tioner flöt glatt efter en bättre middag och han
kläckte omgående namnet "transferrin" sedan jag
informerat honom om substansens sannolika bio–
logiska funktion.
Tidig forskning i USA och Tyskland
Som allt annat hade transferrinet sin förhistoria.
Det visade sig finnas både europeiska och ameri–
kanska fynd som oberoende av varandra antydde
förekomsten av ett specifikt järnbindande protein
i blodplasma.
I USA hade E. J. Cohn vid Harvard Medical
School under kriget börjat utveckla tekniker för
fraktionering av plasmas proteiner med hjälp av
etanol i kyla som fällningsmedel under strikt kon–
troll av pH, jonstyrka och etanolkoncentration( l).
En annangrupp underArthurSchade arbetademed
att definiera och isolera bakteriostatiska proteiner
i biologiska system(2). Hönsäggvitans bakreriosta–
tiska förmåga kunde härledas till förekomst av ett
protein med så stark förmåga att komplexbinda
järnjoner att det hämmade många bakteriers till–
växt. Cohn tillämpade Schades teknikoch fann att
endel av hans plasmafraktioner var så starkakom-
Klinisk Kemi
i
Norden 4, /997
plexbindare för joniserat järn att de bromsade fle–
ra bakteriers tillväxt. Han benämnde det järnbin–
dande proteinet "siderophilin"- järnälskaren och
gav sina medarbetare Surgenour, Koechlin och
Strong i uppgift att isolera och fysikaliskt-kemiskt
precisera siderofilinets egenskaper parallellt med
att jag börjat bearbeta samma problem (3).
I Europa förekom en serie kliniska studier över
serumjärnets omsättning vid olika sjukdomar vil–
ka kunde stämmamed förekomsten av en specifik
järnbindande komponent i plasma. Strax före an–
dra världskrigets utbrott hade Ludwig Heilmeyer
publicerat läroboken "Medicinsche Spektrofoto–
metri" och introducerat Pulfrich fotometern i sam–
arbete med Zeiss. Detta instrument möjliggjorde
t. ex. noggrannare bestämning av den lilla järn–
fraktionen i serum. Han var också Europas domi–
nerande hematolog och presterade bl a monogra–
fier över hur koncentrationerna av järnoch koppar
varierade i serum vid olika sjukdomar. Han fann
bl a en till synes invers variation mellan koppar
ochjärn i serum vid olika sjukdomar (4).
Situationen i Sverige
JanWaldenström fäste uppmärksamheten på sam–
bandet mellan lågt serumjärn och järnbristanemi
hos unga kvinnor. Han utförde systematiska stu–
dier över hur serumjärn förändrades vid perorala
och intravenösa järnbelastningarhos individermed
olika typer av anemier. Om samma dos joniserat
järn (8-1
O
mg) tillfördes med ett par timmars in–
tervall så stegjärnkoncentrationenmindre i serum
vid tillförsel av dos nr två.Svettningaroch illamå–
ende följde ofta under belastning nr två vid intra–
venös tillförsel av järn. Detta fenomen uppträdde
vid olika nivåer av serumjärn vid olika typer av
115
1,2,3,4,5,6,7,8 10,11,12,13,14,15,16,17,18,19,...32
Powered by FlippingBook