48 |
Klinisk Biokemi i Norden · 3 2015
Bönbok för sjöfarare
Johan Bjerner
Per Simonssons senaste verk ligger på mitt skrivbord:
"Bönbok för sjöfarare".
Per Simonsson är klinisk kemist och tidigare
redaktör för KBN. I själen är han sjöfarare. En sjö-
farare är en som färdas på havet. Sjöfararen lägger
inte nät om kvällen och sover heller inte i sängen
hemmavid. När sjöfararen reser har han ett mål, och
sjöfararen är sjöfarare också när han inte seglar. Sjö-
fararen har oron i blodet, och måste ut igen.
Jag minns vad min käresta sa:
Jag kan se när havet kallar dig.
Jag kan se det i din blick.
När du bara måste ut.
När ingenting kan stoppa dig.
I Norge är sjöfart ett yrke; 75 meter båt med grus
skall skeppas till Sydamerika. Grusbåtschaufförerna
är inga äkta sjöfarare, deras båtar är stora och tunga,
och vågorna och stormarna har ingen makt över dem.
Grusbåtschauffören är trygg på havet, och den trånga
hamnen det han fruktar mest. Sjöfararen däremot är
utlämnad till de högre makterna, i sin lilla båt måste
han måste söka lä för stormen, han måste tejpa fast
ledningen till startmotorn, binda fast sig med lina, och
ingen löser av honom när han behöver sova. Sjöfararen
reser mellan de trygga hamnarna över det farliga havet.
Ensamsegling:
Var inte rädd!
Jag kan!
Jag har gjort det!
skriver Simonsson två gånger i boken. Innan resan
och efter.
Varför en bönbok? Tja, varför inte? "Bönbok för sjö-
farare" knyter an till en lång och kanske bortglömd
tradition av pilgrimslitteratur. Pilgrimen beskriver
sina upplevelser under pilgrimsfärden, och hur dessa
upplevelser för honom närmare Gud. Jag läser "Bön-
bok för sjöfarare" och sonen sitter vid samma bord
och äter soppa. Så säger sonen: Det är olja på soppan!
Och plötsligt minns jag det, stället i "En rysk pilgrims
berättelser", när pilgrimen trött av vandring och stra-
patser blir serverad kålsoppa i ett munkkloster. Och
det är olja på soppan! Gud måste ha hört pilgrimen
i hans nöd och placerat denna soppa på hans väg.
Sjöresan i "Bönbok för sjöfarare" är alltså en pil-
grimsresa. Pilgrimen Simonsson lägger ut på sin
ensamsegling från hamnen i Malmö. Jag kan! Jag har
gjort det! säger Simonsson och förlitar sig därmed
på sina seglingsfärdigheter. Under resans gång når
han insikten:
Det tog mig 47 år att förstå en enda fras
fyra stavelser
tre ord
"Ske din vilja"
Till resans mål, Santiago de Compostela kommer
Simonsson, återigen med ett "Jag kan! Jag har gjort
det". Nu är innebörden dock en annan:
Ditt beskydd
Din hand jag sakta, sakta lär mig vila i
Som jag på berget sjöng min glada luffarpsalm
Den hemvändande Simonsson säger alltså: Jag kan
förlita mig på Dig! Jag har gjort det! Fader i Dina
händer lämnar jag min ande.
"Bönbok för sjöfarare" är alltså pilgrimslitteratur.
Simonsson är pilgrim, och som i pilgrimslitteraturen
är han ensammed Gud, en upplevelse han delar med
de andra pilgrimerna som också är ensamma med
sin Gud. I alla hamnar och skyddade vikar träffas de,
alla de som sökt ensamheten. Ingen har väl formule-
rat detta utanförskap så precist som Gunnar Ekelöf:
Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma. Med
det menar Ekelöf att de djupt personliga upplevelser
och minnen han har också har betydelse för och
kan delas av andra. Ekelöf skriver också: Det som
är botten i dig är också botten i andra. Simonssons
pilgrimer förstår att deras inre upplevelser av ensam-
seglatserna är viktiga för de andra pilgrimerna, och
Simonsson förstår att hans egna högst privata min-
nen motsvaras av läsarnas egna lika privata minnen.
