![]()
29
| 3 | 2004
Klinisk Biokemi i Norden
Utöver detta finns en generell rekommendation
om att ringa ”konstiga resultat” som vi inte har
analyserat tidigare, enligt den som utfört analysens
sunda förnuft. Det är aldrig fel att ringa ett svar
som man uppfattar som konstigt, men det finns inte
heller någon skyldighet om att alltid ringa.
Antalet analyser på listan är givetvis avhängigt av
att man har snabba svar. Det vore intressant att få
i gång en diskussion på nordisk nivå kring vilka
analyser som man skall ringa och vilka gränser som
man skall använda.
ofta 20, 10 eller vid blödning. När det inte finns
en klar beslutsgräns, är det då rimligt att ha en
gräns på 30 om patienten inte blöder? Blöder pati-
enten så är avdelningen i regel alerta och följer
trombocyttalen. Med snabba resultatrapporter bör
därför larmgränsen för trombocyter kunna utgå.
En annan larmgräns som utgick var den för höga
glukosvärden då de patienter som hade värden
över larmgränsen i regel är allmänpåverkade och
man bör därför ha en hög beredskap på avdelnin-
garna för avvikande analysresultat.
De analyser som Akademiska sjukhuset idag har på
larmlista för att ringas är:
P-Bilirubin, barn under 1 år
> 300 µmol/L om det inte är en känd patient med
> 300 µmol/L
P-Kalium
< 2,4
> 7,0 mmol/L
P-PK
> 6,1 INR
S-Digoxin
>3,0 nmol/L
S-Fenytoin
> 100 µmol/L
S-Fenobarbital
> 140 µmol/L
S-Litium
> 1,5 mmol/L
S-Metotrexat
alla provsvar
S-Paracetamol
> 2500 µmol/
Lav. Foto: Henrik Alfthan.
