![]()
7
| 3 | 2004
Klinisk Biokemi i Norden
Nytt från NFKK
Det har förvisso regnat mycket
i sommar men inte regnat så
många aktuella NFKK spörsmål
så jag passar på att knyta an
till den intressanta artikeln som
Nils Tryding, Johan Hultdin och
Anders Larsson publicerade i
förra numret av KBN. Ämnet
var hur vi skall hantera prissätt-
ning av våra analyser och tjänster på bästa sätt.
Prissättning är svårt och viktigt. I denna hårda
värld är det sättet att värdesätta produkter och tjäns-
ter som vi byter med varann. En dyr produkt är en
värdefull produkt, skänker vi bort något är det inte
mycket att ha. Länge har vi kämpat om att producera
analyser till så låga priser som möjligt, påhejade av
sjukvårdsadministratörer i pengaknipa. Visst skall
vi vara ekonomiskt effektiva, men de internationellt
sätt låga prisnivåer vi har är sannolikt inte långsik-
tigt hållbara. Vad vi gjort är att bl a att ta av de rike-
domar som byggt upp under tidigare perioder. Utan
att kunna satsa tillräckligt på nya investeringar.
Vad är det då vi prissätter? Enda bytesmedlet vi
har är ofta våra analysresultat. Det är fortfarande
kreatinin, natrium och - ve och fasa! - ASAT som
betalar våra löner. Det är en farlig väg. Tryding,
Hultdin och Larsson förespråkar snarare prissättning
enligt kunskapsprincipen, någon sorts evidence-
based medicine i ekonomiska termer. En prissättning
utifrån det värde som vår tjänst har. En intressant
tanke, kanske också pedagogisk, men jag ryser vid
tanken på att vara ansvarig för den prislistan!
För egentligen borde vi ta betalt för vad vi står
för i kunskap. Så gör forskare. De erbjuder sina
tjänster och kompetenser att lösa vetenskapliga pro-
blem. Hur de gör det är sekundärt. De erbjuder en
förbättrad möjlighet att diagnostisera en sjukdom,
att förklara en mekanism. Det är vad som säljs på
vetenskapens marknad, ofta i hård konkurrens med
andra kunskapsföretag.
Men vad skall vi då göra?
Prissättning är svårt. I Sverige har vi länge
förfäktat självkostnadsprincipen. En komplicerad
biokemisk analys, som kräver mycket resurser, skall
kosta vad den kostar laboratoriet att utföra. En enkel
analys skall vara billig, oavsett om den kan lösa stora
problem. Inte ens självkostnadsprincipens enkelhet är
alltid lätt att använda i praktiken. Det visar ju också
Tryding, Hultdin och Larsson. I ett land kan samma
analys variera mycket i pris. Det finns många orsaker
till det. Prislistor blir lätt antikverade. Kostnaderna
under en tidiga fas, med låga volymer, skiljer sig
markant från när analyten blivit en mjölkko på
rutinlab. Kalkylmodellerna är därtill olika, även i
Sverige. Jag har varit med om både nationella och
internationella pris och kostnadsjämförelser. Och det
har varit svårt, närmast omöjligt att bena ut ekono-
min på ett jämförbart sätt. Vilka kostnader skall ingå
i en kalkylmodell? Hur mycket overhead, hyra och
kapitalkostnad skall läggas på ett laboratorium? Vad
skiljer ett sjukhuslab från ett privat? Skillnaderna är
markanta. Med olika prisbilder som följd. Det förvå-
nar mig inte att skillnaderna som Tryding, Hultdin
och Larsson visar på är så stora.
Sen finns det också olika sätt att ta betalt. Det är
nödvändigt och borde användas mer. Abonnemang
är ett alternativ när det rör sig om en fast kostnad, t
ex akutverksamheten på ett sjukhus. Styckepris är bra
när det gäller själva analysen. En stor fördel med att
ha kvar denna modell är att den stimulerar utveckling.
Vill kunden ha en ny analys kan han få den, om han
betalar för den. Nya analyter kan sättas upp utan att
nya centrala medel skaffas. Att däremot priset i sig
skulle ha större styrande effekt på en ambitiös läkare
tror författarna inte. Jag håller med. Det är nog mest
cheferna som läser prislistor. Det är ju de som står som
ansvariga för bokslutet, inte jourläkaren!
Sen behöver vi mer specificerade ersättningsmo-
deller. Konsultarvode måste kunna tas. Dels för att
täcka våra kostnader, t ex för stöd till patientnära
laborerande, dels för att visa att vår kunskap har
ett värde.
Prissättning är viktigt. Och en korrekt sådan, som
beaktar behov av investeringar i framtida kunskap
och våra olika medicinska tjänster natur.
Per Simonsson
