![]()
6
| 3 | 2004
Under de närmaste 10-15 åren
kommer vi att ha mycket stora
pensionsavgångar inte bara i
Skandinavien utan i hela Europa
och det gäller i princip alla perso-
nalkategorier på laboratorierna.
Det innebär att vi måste rekry-
tera för att fylla hålen efter pen-
sionsavgångarna.
Alla är medvetna om de stora pensionsavgångarna
men vad har vi för strategier att bemöta dessa?
Antalet utbildningsplatser för BMA i Sverige är klart
mindre än 50% av pensionsavgångarna och siffrorna
är också dystra för läkare, laboratoriekemister och
ingenjörer. En ökad automatisering är givetvis ett
sätt att minska personalbehovet, men jag tror redan
att vi har tagit hem den största delen av rationali-
seringsvinsterna av automatisering. Det innebär att
vi antingen måste dra ner på delar av verksamheten
eller öka antalet utbildningsplatser/rekrytera andra
personalgrupper. Vi måste tänka i nya banor och
fundera över verksamheten på nationell nivå.
En hög andel av nyutbildad personal brukar stanna
kvar på utbildningsorten om det finns arbete där. Det
innebär att det kommer att vara guld värt att utbilda
personal. De som inte har lokal utbildning av BMA
och läkare kommer att vara förlorarna i framtiden.
Det innebär sannolikt att flera länssjukhus kommer
att få ökande rekryteringsproblem under den närmaste
tioårs perioden. Här kommer sannolikt prioritering-
arna att bli många och svåra. Man kommer att få ta
ställning till vilka analyser man inte har tillräeckligt
med personal för att utföra och man måste fundera
på om man har råd att avvara personal till jourarbete
då man utför få analyser per person. Analysvolymen
per person är på många laboratorier minst tio gånger
högre under dagtid än under nattid. Med en kraftigt
begränsad personalstab har man kanske inte resurser
för akutverksamheten. Man måste också fundera över
om man har råd att ha dagens specialitetsgränser. Att
ha separata laboratorier kräver mer personalresurser än
att ha ett integrerat lab. Jag tror därför att utvecklingen
kommer att riva specialitetsgränserna framförallt på
länssjukhusnivå. Instrumentutvecklingen går ju också
i den riktningen. En konsekvens av att laboratorierna
blir bredare är att detaljkunskaperna minskar eftersom
det inte går att kunna allt. Om vi ser på läkarsidan så
kan man inte förvänta sig att en mikrobiolog skall
kunna allt om en glukosanalys eller en klinisk kemist
skall kunna allt om bakteriediagnostik. Eftersom man
inte kommer att alltid kunna ha specialister i tjänst så
måste man kunna så mycket av verksamheten utanför
sitt specialområde att man kan klara sig tills man får
tag på specialisten. Det kommer att ställa nya krav på
utbildningen av laboratoriepersonal av alla kategorier.
Det kommer också att ställa nya krav på universitets-
sjukhusen. Ett utarmat länssjukhus kommer att ha
större behov av kompetensstöd än nuvarande verksam-
heter. Universitetssjukhusen måste därför ta ett större
ansvar för grund- och fort-bildning av personalen och
även vara mer aktiva i kontakten med de kliniska kol-
legorna på länssjukhusnivå. Vi måste också titta på nya
arbetsmodeller. Det är inte nödvändigt att den som tol-
kar svaret sitter direkt bredvid analysinstrumentet! Den
elektroniska utvecklingen ger helt nya möjligheter att
separera själva analyserandet från tolkningen. En mik-
robiolog kan bedöma analysresultatet av ett smitttest
även om han/hon sitter 100 meter från instrumentet.
Jag tror även på en utveckling där länssjukhuset utför
läkemedelsanalysen och tolkningen sker på universitet-
sjukhuset av en klinisk farmakolog. Farmakologen kan
titta på analysresultaten och remiss och göra bedöm-
ningen omedelbart då analysen är utförd. Det gör att
svaret kan vara avdelningen tillhanda mycket snabbare
än om provet skulle skickas till universitetsjuhuset för
analys.
Det här kan uppfattas som att jag svartmålar fram-
tiden, men man måste också se till möjligheterna. En
förändrad organisation och samarbete över speciali-
tets- och läns-gränser ger många nya möjligheter. Jag
tror att den förändrade laboratorieverksamheten är en
realitet som kommer inom några år och det är viktigt
att vi redan nu börjar att diskutera hur vi anpassar
oss till den verkligheten. Vi kan inte bara stillatigande
sitta och vänta på framtiden.
Anders Larsson
Hur ser egentligen framtiden ut för
laboratorieverksamheten i Skandinavien?
Klinisk Biokemi i Norden
