8 |
Klinisk Biokemi i Norden · 1 2013
Referensintervall för barn är som för vuxna
– fast krångligare
Peter Ridefelt och Mattias Aldrimer
Klinisk kemi och farmakologi, Akademiska sjukhuset,
Uppsala och Klinisk kemi, Falu lasarett, Falun
Goda data för barnreferensintervall har länge varit
en bristvara men under 2012 har tre stora projekt
publicerats där blodprov från friska barn samlats
prospektivt i förskolor och skolor. Studierna från
Kanada och Danmark innehåller allmänkemiska
analyter, den svenska studien från Falun inkluderar
allmänkemi och hematologi.
Tidigare studier
Referensintervall bör skapas efter mätningar på blod-
prover från referenspersoner som är friska och definie-
rade utifrån ålder, kön och etnisk grupp. I NORIP var
det väl belagt för individer från 18 års ålder och uppåt
(1). Men i pediatriska sammanhang får man ofta göra
kompromisser. Etiska skäl har länge varit ett hinder,
etikkommittéer har sagt nej till att låta forskare samla
in prover på friska barn.
Vad har funnits av barnreferensintervall? Diagnosti-
kaindustrins förslag är oftast bara för vuxna. Konsen-
susprojekt som det brittiska UK Pathology Harmony (2)
bidrar till en harmonisering mellan olika laboratorier,
men är också beroende av att underliggande data är
av hög kvalitet. Läroböcker som Laurells Klinisk kemi
eller Tietz Textbook of Clinical Chemistry ger en del
information. Den stora bibeln på området har under
många år varit Soldins ”Pediatric reference ranges”
(3) som kom med sin sjunde utgåva under 2011. Men
tittar man i detalj i Soldins bok ser man att många av
de källor som refereras är retrospektiva utsökningar
ur labdatasystem. Nackdelarna med detta är många. I
vissa fall har man eliminerat data från särskilda enhe-
ter, t ex hematologiska och onkologiska avdelningar. I
andra fall har man använt olika statistiska procedurer,
t ex Hoffman-tekniken, för att minska influenser från
de mest avvikande patienterna. För kreatinin kan man
i Soldins bok notera tre referenser. Dessa är alla retro-
spektiva utsökningar ur labdatasystem, två av de tre
är endast publicerade som abstracts, och två av tre är
Jaffe-metoder.
Likartade problem uppstår om man använder över-
blivet provmaterial från barn som bedöms vara relativt
friska, t ex från mottagningar som har hand om öppen-
vård, allergi, mindre trauma, eller viss elektiv kirurgi,
men även där blir ett problem att våra pediatriker inte
tar blodprov om det inte är mycket välmotiverat.
En annan kompromiss som tillämpats är att samla
blod i samband med anestesin vid elektiv kirurgi på
barn som är metabolt friska. Denna utgångspunkt har
använts av Anders Larsson i Uppsala och ARUP labs
ChildX-projekt i Utah, USA (4,5). Detta sätt kräver stora
resurser. Ett ytterligare problem som man stötte på var
att patientunderlaget blev skevt i kön och ålder - små
pojkar med urologiska missbildningar och tonårsflickor
med skolios dominerade på operationsprogrammet.
Prospektiva studier på friska barn
Prospektiva referensintervallsstudier på friska barn för
de stora analyserna som går i våra dygnetruntsorti-
ment är förvånansvärt få. Många studier är äldre och
analyserna har gjorts med metoder och instrument
där relevansen för dagens resultat är varierande, och
beskrivningen av metoder, reagens och kalibratorer är
