Klinisk Biokemi i Norden Nr 1, vol. 20, 2008 - page 50

50
| 1 | 2008
Klinisk Biokemi i Norden
Den ovannämnda artikeln är
det mest citerade arbetet inom
biovetenskaper, skrivet av fin-
ländare. Kai Simons, ursprung-
ligen från Helsingfors universi-
tet, var år 1997 då den aktuella
artikeln skrevs, i det Europeiska
molekylärbiologiska laborato-
riet i Heidelberg men är numera
chef för Max Planck institutet i
Dresden, och Elina Ikonen är för tillfället professor
vid Helsingfors universitet. Artikeln har citerats när
detta skrivs (15 maj 2007) 3185 gånger och citeras
fortfarande flitigt.
Cellmembraners struktur och funktioner har stu-
derats intensivt sedan 1930-talet och relativt tidigt
förstod man att de består av ett dubbelskikt lipider och
associerade proteiner. Membranproteinernas läge i
membranen och uppbyggnad förblev länge dock dåligt
kända, framförallt p.g.a. deras strukturella egenskaper.
Speciellt viktigt var utvecklandet av detergenter, som
kom i analytiskt bruk på 60-talet. De viktigaste deter-
genterna i detta sammanhang är Triton X-100, som är
en relativt mild, icke joniserad detergent, och natrium
dodecyl sulfat (SDS) , en starkt joniserad detergent.
Den förra används ofta då man önskar solubilisera
membranproteiner och hålla kvar deras biologiska
aktivitet, medan SDS är starkt denaturerande, men
har fått stor användning i polyacrylamidylelektrofo-
res. Polypeptiders ungefärliga molekylvikt kan enkelt
bestämmas med hjälp av den senare.
Singer och Nicolson publicerade 1972 en över-
siktsartikel i Science (1) över hur membraner är
uppbyggda. I denna artikel beskrivs lipiderna vara
i ett dubbelskikt och de är relativt jämnt fördelade
horisontellt inom det yttre, respektive inre lipidskik-
tet. De kan röra sig i sitt eget lipidskikt, men sällan
Betydelsefull finsk publikation:
Kai Simons, Elina Ikonen. Functional rafts in cell membranes.
Nature 1997: vol 387:569-72.
Carl G. Gahmberg, Avdelningen för biokemi,
Biovetenskapliga fakulteten, Helsingfors universitet.
E-post: Carl.Gahmberg@helsinki.fi
från ett till ett annat. Viktigt var att författarna delade
in membranproteinerna i två huvudgrupper, inte-
grala och perifera. De integrala proteinerna går ofta
genom membranen, en eller flera gånger, och har
hydrofoba sekvenser, medan de perifera är bundna
genom jonbindningar till fosfolipiderna eller till de
integrala proteinerna. De perifera proteinerna bildar
ofta stora makromolekylära komplex i synnerhet på
den cytoplasmatiska sidan av membranen. Författarna
poängterade också att de integrala proteinerna kan
röra sig horisontellt i membranen under fysiologiska
förhållanden. Bretscher (2) visade att fosfolipiderna
har asymmetrisk distribution med aminofosfolipi-
derna koncentrerade i det inre skiktet. Sedan visade
Gahmberg och Hakomori (3) att glykolipiderna är i
plasmamembranens yttre lipidskikt.
Kai Simons har i nästan hela sin vetenskapliga verk-
samhet studerat cellmembraner, bl.a. modellsystemet
Semliki Forest virus, och transporten av integrala
proteiner i epitelceller. Elina Ikonen har en bakgrund
i medicinsk genetik och har framförallt senare intres-
serat sig för cellulär kolesteroltransport. Kai Simons är
flitigt citerad (> 39 000 gånger).
Forskare inom fysikalisk biokemi har sedan länge
fått resultat som tyder på att membranernas lipider
inte alltid är jämnt fördelade inom de yttre och inre
lipidskikten. Simons och medarbetare, framförallt
Gerritt van Meer visade sedan i slutet av 1980-talet att
i polariserade MDCK-epitelceller så har den apikala
delen en annan lipidsammansättning än den basolate-
rala. Sålunda är glykolipider, kolesterol och sfingomy-
elin koncentrerade i den apikala membrandelen.
I det aktuella arbetet som är en översiktsartikel,
argumenteras för att membranlipiderna har en ojämn
fördelning inom membranhalvorna. I dessa förekom-
mer "flottar" (rafts) av lipider, som består framförallt
av glykosfingolipider, kolesterol och sfingomyelin
1...,40,41,42,43,44,45,46,47,48,49 51,52,53,54,55,56
Powered by FlippingBook