![]()
9
Klinisk Kjemi i Norden 4, 2002
mera långvarig träning och dess effekter på
trombocytfunktion (tabell 1). I metodologiskt väl
genomförda studier har Wang och medarbetare
visat att regelbunden fysisk träning av moderat,
dvs måttlig intensitet minskar trombocytadhesi-
vitet och aggregation hos unga friska män och
kvinnor, både i vila samt direkt efter hård fysisk
träning. Ett annat viktigt fynd var att detta var
reversibelt efter en period av fysisk inaktivitet,
dvs de återgick till ursprungsnivåer före träning
(5,6). Hos överviktiga medelålders män med mild
hypertoni har låg till måttlig fysisk aktivitet visats
kunna minska trombocytaggregation (7).
I en tidigare studie rapporterades en prostacyklin-
höjande effekt av regelbunden fysisk aktivitet hos
friska medelålders män (8). Nyligen visade en
annan studie att endotelfunktionen hos patienter
med koronarsjukdom förbättrades efter ett program
med förhållandevis intensiv fysisk träning (9).
Både dessa fynd har betydelse för trombocytfunk-
tionen. Mot bakgrund av ovan nämnda studier är
det uppenbart att regelbunden fysisk aktivitet av
låg till måttlig intensitet har en hämmande effekt
på trombocytadhesivitet och aggregation.
Fibrinogen
Fibrinogen stimulerar till trombocytaggregation,
spelar en central roll i den finala fasen av koagu-
lationskaskaden och är dessutom en viktig deter-
minant för blodets viskositet. Förhöjda fibrinogen-
nivåer har i upprepade studier, framför allt under
1980-talet, rapporterats vara en riskfaktor för
kardiovaskulär sjukdom samt för mortalitet.
Emellertid är fibrinogen ett akutfasprotein och det
finns inga data, som visar att sjunkande fibrinogen-
nivåer skulle kunna reducera risken för kardio-
vaskulär sjukdom. Det kan också vara så att
förhöjda plasmafibrinogennivåer snarare reflek-
terar ett inflammatoriskt tillstånd och kanske
därför snarare borde betraktas som en riskmarkör
än en riskfaktor. Flera epidemiologiska studier
har visat ett omvänt samband mellan fibrinogen-
nivåer och fysisk aktivitet, men mekanismerna
bakom detta samband är okända. Möjligheterna
att reducera plasmafibrinogennivåer med farma-
kologiska medel är begränsad och därför har
effekter av regelbunden fysisk aktivitet på
fibrinogen fått allt mer uppmärksamhet. Den
intraindividuella variabiliteten är hög vad gäller
fibrinogen och därför krävs upprepade prov-
tagningar och tillräckligt stora undersökta popu-
lationer för att kunna dra några slutsatser rörande
effekter av olika typer av intervention på plasma-
fibrinogen (10). Till dags dato finns 10 kontroller-
ade randomiserade kliniska studier publicerade
(tabell 1). En studie rapporterade sjunkande
fibrinogennivåer, en studie stigande fibrinogenni-
våer och övriga studier visade ingen effekt på
plasmafibrinogen av fysisk aktivitet. En studie på
by pass-opererade patienter visade att måttlig till
hård intensiv fysisk träning kunde minska fibrino-
gennivåerna (11). Det verkar emellertid som om
hård fysisk träning hos äldre individer, t o m kan
öka fibrinogennivåerna (12). Detta skulle kunna
förklaras av en ökad oxidativ stress, små skador
i muskulaturen samt en inflammatorisk reaktion.
Mot bakgrund av dessa publikationer kan man dra
slutsatsen att fysisk aktivitet inte signifikant
påverkar fibrinogennivåerna. Detta har utförli-
gare diskuterats i en tidigare översiktsartikel (13).
Fibrinolys
Förhöjda plasminogen activator inhibitor type
1 (PAI-1) aktivitet är ett vanligt fynd hos över-
viktiga, diabetiker samt hos individer med det
metabola syndromet och ökar risken för kardio-
vaskulär sjukdom. Rökning ökar också PAI-
1-nivåerna (14). Dessutom är förekomst av 4G
allelen i 4G/5G polymorfin i PAI-1 promotorge-
nen associerat med förhöjda PAI-1-nivåer och en
ökad kardiovaskulär risk (15). Det akuta svaret av
fysisk aktivitet i det fibrinolytiska systemet har
studerats i flera tvärsnittsstudier, där man oftast
jämfört fysiskt aktiva med fysiskt inaktiva eller
studerat idrottsmän före och efter hård fysisk
aktivitet. Konklusionen av dessa studier har varit
att fysisk aktivitet akut stimulerar den fibrino-
lytiska aktiviteten för att balansera den ökade
blodkoagulationen. Tissue-plasminogen activator
(t-PA) och PAI-1 är två fibrinolytiska komponen-
ter som kan mätas specifikt. Måttligt intensiv
fysisk aktivitet ökar akut t-PA-aktiviteten och
framför allt ses detta efter hårt eller maximalt
arbete (16,17). Å andra sidan förefaller PAI-1-
aktiviteten förbli oförändrad efter måttlig fysisk
