44 |
Klinisk Biokemi i Norden · 1 2018
Den vandrande vetenskapsmannen:
Om betydelsen av att gå vilse
Per Simonsson
Siemens Healthineers
Ibland kan det vara bra att vandra
vilse. Ibland kan det vara rätt att
vandra fel. Eller i vart fall gå på
nya stigar. Och nya stigar kom-
mer man sällan till om man inte
avviker från de gamla.
Det har jag gjort. Jag har varit
på två kardiologiska möten – det
svenska, i Malmös glassigaste nybygge, och det
danska, i en majgrön bokskog på Fyn. Då kan man
gå vilse.
Där gick jag inkognito. Inte ett känt ansikte syntes
till, förutom någon gammal kurskamrat och en koa-
gulationist eller två. Men de räknas inte, de är inte
kardiologer, med alla sina koagulationsanalyser så
är de ju nästan kliniska kemister. Så jag gick mellan
postrar och salar, med ljus vårkostym, representa-
tivt klädd. De log artigt mot mig, sneglandes på min
namnskylt. Säkert trodde de, inte minst utifrån min
aktningsvärda ålder och prydliga slips, att jag var
någon inbjuden föreläsare. Kanske en pacemakerguru
med nya snitsiga prylar eller en mästare i inotropa
injektioner.
För så gå inte kardiologer klädde, inte i slips. Inte
i vårkostym, trots att
bøgeskoven
skimrar i skiraste
grönt och Carl Nielsen skulle kunna spela sin
Fynsk
foraar
. Klädseln bestod snarare av bekväma sport-
kläder, inte helt billiga, och inte utan en och annan
välkänd logga. En klädsel som passar kardiologers
atletiska självsäkerhet, dessa män som ser ut att
komma direkt från ett maratonlopp, dessa kvinnor
som ser ut att bo på ett gym.
Det är intressant men ganska påfrestande att sitta
på en kongress där man innehar kunskaper motsva-
rande en underläkares. Det är ju rätt svårt att kasta
sig in i diskussionen. För när skall en talträngd vand-
rare ta till orda? Till sist kan jag inte hålla tyst och
jag dristar mig till att vinka efter mikrofonen. Det
är efter en presentation av ett fall med hjärtfibros.
”Har ni möjligen inte funderat på att utvärdera
biokemiska fibrosmarkörer”.
Föreläsaren tittar undrande på mig. Hon ber mig
upprepa frågan. Kanske är det dess biokemiska kom-
plexitet som är svår att förstå, eller så är detta ännu
ett tillfälle då danskarna visar sin oförmåga att förstå
skånska. Jag vill tro det senare och upprepar langsomt
og tydeligt. Svaret jag får blir kort:
”Nej”.
Jag lämnar ifrån mig mikrofonen inför denna upp-
visning i brist på biokemiskt intresse.
Hon har nog rätt. Varför intressera sig för några
siffervärden, som man får efter väntetid, när man
omedelbart kan visualisera ett pumpande hjärta, i
färg. Kemin har det svårt i konkurrensen med bild-
diagnostikens färgglada föreställningar, dessa multi-
dimensionella metoder – struktur och funktion i ett
– ett musklick bort. Att kunna se sin patient inifrån
och nästan kunna höra det fibrotiska partiets trötta
suck. Att kunna se livs levande, i färg, som om det
rör sig om ett dataspel.
Det blir en hel session om myokarditer. Det är
lärorikt för mig som aldrig förr ägnat mer än fem
minuter i taget åt denna differentialdiagnos. Rådet
till oss i auditoriet är handfast och enkelt: Satsa allt
du har, varenda drog, varenda apparat och pryl. Kör
livsuppehållande terapi, intra- och extrakorporala
pumpar. Överlever patienten akutskedet så är prog-
nosen god. Här snubblar presentatören händelsevis
vid troponinerna och jag hoppar till i igenkännandets
glädje. Jo, troponiner kan var förhöjda vid myokardit,
men de är absolut inte att lita på.
Det var ju tråkigt att höra.
Men B-Eosinofilerna, denna förgätna analys, får
sin efterlängtade, om än korta, stund i rampljuset.
Glöm inte de eosinofila cellerna, bästa kollegor, det
kan vara en eosinofil myokardit, ovanlig, men helt
