Klinisk Biokemi i Norden · 1 2016
| 11
Nordiska kursen i klinisk kemi:
Next Gen - Vad är det de vill ha?
Per Simonsson
Siemens Healthcare AB
Jag kom med sena flyget, direkt
till kurslokalens bar, med havs-
blekt hår och solbränd kind,
bärande på en ask mogna fikon
från Spaniens lundar. Den
sträckte jag frestande fram inför
några unga kollegor, smakprov av
den blålila skörden. Jag lovordade
de söta frukterna, bara för att mötas av frågande,
något förvirrade blickar. Mattias Aldrimer, en av
kursarrangörerna, lutade sig diskret mot mitt öra
och viskade: ”Engelska är kursspråket.”
"Please, have a fig",
sade jag och räckte fram asken
på nytt.
Och jag frågade mig: Vad är det som skiljer oss
gamla från de unga, skiljer 1980-talet från 2010-
talet? Vad är det som skiljer post-punk från Next
Gen?
Välkommen till nordisk kurs i klinisk kemi, med 52
deltagare,
in Euroenglish
. I Köpenhamn, september
2015, refererad av nöjda deltagare i Klinisk Biokemi i
Norden (1). Med engelska som
lingua franca
, som en
gång latin för den tidens bildningstörstande.
Det visade sig var en blandad skara deltagare. Allt
ifrån nyblivna läkare, direkt från sjukvården, till eta-
blerade forskare. Ett gäng som under tre dagar ägnade
sig åt ”
gold mining”
i vår specialitets rika fyndigheter.
När jag kom nerdimpande hade de redan klarat av
två fullmatade dagar. Nu skulle det rundas av med
kommunikation och ledarskap. Och en avslutande
diskussion.
Jag hade glädjen att leda slutdiskussionen med ett
gäng kollegor. Temat var vad de ville ägna sig åt om
fem år. Deras professionella roll. Vi gick laget runt.
Det rådde ingen brist på idéer. Samtidigt försökte jag
destillera ut en essens av planerna och drömmarna.
Vad som upprepades. Och vad ingen nämnde.
För vad ingen nämner är också intressant. Det
självklara, eller det helt oväsentliga. Några ord
användes över huvud taget inte i samtalet: Infor-
mationsteknologi, ackreditering, ledarskap, makt,
ekonomi, centralisering, logistik, lean, organisation,
automation.
Därom var det tyst. Rätt skönt, kanske. Min gene-
ration har haft nog av det, mer än nog. Eller så är de
så fullständigt självklara komponenter att de inte ens
behöver nämnas. Likt elförsörjning, och annan infra-
struktur i samhället i övrigt. Eller är det spelkort som
de unga läkarna inte tror sig behöva röra, eller spela
med. Eller som de hoppas att någon annan skall spela.
Någon med annan utbildning, annan yrkesidentitet.
Eller är de bara lyckligt okunniga om vad som väntar
runt hörnet i karriärslabyrinten.
Det frågade jag dem inte. Det handlade ju trots allt
inte om vad de kunde drabbas av. Utan vad de såg
fram emot att uträtta.
Tre hörnstenar i framtiden
När jag summerade mina anteckningar, och det
var dags för slutdiskussionen, framstod tre starka
hörnpelare:
• Forskning och utveckling
• Klinisk diagnostik
• Liv, familj, kärlek, glädje
Visste skilde det sig i enskilda fall. Någon var forsk-
ningsinriktad, andra inställda på ett jobb tätt på
vardagens sjukvård. Några, kanske de mer ärliga,
underströk att livet i övrigt – det som försiggår hela
tiden utanför laboratoriets väggar - är mycket vik-
tigt att planera för. Det går inte att vara förälder och
samtidigt laborera hela natten. Det går bara inte.
Och försöker man så blir något lidande. Ytterst blir
klinisk kemi lidande.
Det mest återkommande i diskussionen var hur
kombinationen skulle lösas bäst. Vad skall priorite-
