![]()
| 4 | 2006
Klinisk Biokemi i Norden
När hårdskivan gick sönder
Henrik Alfthan
Det hela började
en sen junikväll då
Sebastian och jag
kommit hem från
en veckolång fot-
bollsturnering på
Åland. I bagaget
hade vi över två-
hundrafemtio täta
situationsbilder från
matcherna vilka jag
mitt i natten ivrigt
började ladda ner
från kamerans min-
neskort till datorn.
För säkerhets skull,
man kan ju inte vara säker på att kameran inte
oväntat går sönder.
Till en början gick allt som smort. Men halv-
vägs hördes det ett svagt ”urk” från datorn. Och
sedan en olycksbådande och total tystnad. Mina
återupplivningsförsök var förgäves! Specialisternas
återupplivningsförsök var förgäves! Med en gång
försvann största delen av alla under tre år sparade
filer. Korrespondens, utlåtanden, tabeller, skisser,
presentationer, utredningar, uppföljningar, skatte-
deklarationer, mallar, historier och allt annat. Det
värsta med det hela var ju att det inte fanns några
säkerhetskopior på någonting, förutom några ensta-
ka filer. Och jag som alltid har fört sådant liv om
säkerhetskopiering och höjt ett varnande finger om
vad som kunde hända.
Bara några enstaka utskrivna papperskopior blev
kvar …….
En alldeles vanlig fredag i början på året gick
kollegan Marja-Leena på Barnkliniken i pension.
Med sig till det gröna tog hon 35 års erfarenhet
av aminosyror, atomadsorption, pediatrisk analy-
tik och metaboliska sjukdomar. Kollegan Ulrica på
Kvinnokliniken gick i pension i juni. Hon förde med
sig 35 års erfarenhet i immunmetoder, blodgas, blod-
socker, kvalitetssäkring och reagensframställning.
Grannkollegan Ulla gick i pension i augusti. Ut ur
huset gick gedigen erfarenhet om GC, HPLC, MS, IR
och spektralanalys. Lagrad information från sam-
manlagt 105 år. Och allt detta gick upp i rök inom
loppet av en mycket kort tidsperiod.
Bara några enstaka utskrivna papperskopior blev
kvar …….
Två helt fristående historier? Utan samband?
Nejdå!
I båda fallen rör det sig om enorma förluster.
Förluster av en otrolig mängd uppsamlad informa-
tion som vi inte med bästa vilja har råd att låta gå
förlorad. Må informationen sedan vara lagrad som
ettor och nollor på en hårdskiva eller som ett neuralt
nätverk i form av kunskap och livserfarenhet hos den
enstaka kliniska kemisten.
Hårdskivans kollaps kan lätt garderas genom
automatisk säkerhetskopiering till en eller flera fri-
stående yttre hårdskivor. Då källinformationen går
upp i etern kan den återkallas med ett tryck på rätt
tangent.
Men det går inte lika lätt med oss människor.
Lisa och Putte, 25 år och nyutexaminerade ur den
naturvetenskapliga eller medicinska fakulteten kan
inte förväntas bemästra fullt de många olika tekni-
kerna eller ha det nyanserade kunnande som behövs
i ett kliniskt laboratorium av dagens mått. Inte hel-
ler att fullvärdigt utan övergångsperiod ta över det
gapande tomrum som lämnas efter ”gamlingarna”.
Skolningen av kliniska kemister i Norden är av
högsta kvalitet. Men, det torde vara ganska självklart
att man inte kan spricka ut i full blom utan erfaren-
het. När de stora årgångarna nu börjar gå i pension
bör vi med största omsorg se till att vi i god tid rekry-
terar efterföljare. Av stor vikt är att vi ständigt har ett
tätt och långfristigt samarbete mellan mästaren och
lärjungen. I labbet, sida vid sida, mötande dagliga
problem och lösande dem tillsammans. På så sätt kan
vi rädda en betydande del viktig kunskap och jämna
vägen för den kommande generationen kliniska
kemister. Vilket i slutändan gagnar vår huvudman
- Patienten.
