![]()
15
| 1 | 2006
Klinisk Biokemi i Norden
2.
Heterofila antikroppar och reumatoida faktorer
är naturligt förekommande. Det har inte varit
någon immunisering.
Efter injektioner med djur-
eller människoantikroppar i medicinsk diagnos-
tikk eller terapi, eller efter djurexponering, kan
man ofta se ett immunsvar med antikroppar
med hög bindingsförmåga (affinitet). (3). Sådana
högaffinitetsantikroppar har andra egenskaper än
heterofila antikroppar och reumatoida faktorer,
och det är därför lämpligt att skilja dessa åt (4).
Antikroppar som ett resultat av immunisering
med musantikroppar betecknas HAMA (human
anti-mouse antibody) och efter immunisering
med kaninantistoffer HARA (human anti-rabbit
antibody).
En paradox –
bindning
in vitro
men inte
in vivo
Varför är distinktionen mellan naturligt förekom-
mande heterofila antikroppar och reumatoida fak-
torer, och antikroppar efter immunisering så viktig?
Rheumatoida faktorer har en viktig egenskap, de
kan reagera med individens egna antikroppar. Om
denna reaktion skulle ske in vivo, ville det omgåen-
de bildas cirkulerande antikroppskomplex. Sådana
antikroppskomplex ville i sin tur omedelbart elimi-
neras i det retikuloendoteliala systemet. Men, sam-
tidigt sker ju denna reaktionen in vitro! Det finns
alltså en eller flera skillnader mellan reaktionsför-
utsättningarna
in vivo
och in vitro med betydelse
för bindningen mellan rheumatoida faktorer och
andra humana antikroppar (5). Antikroppsklassen
kan vara en sådan skillnad. Heterofila antikroppar
(och rheumatoida faktorer) er oftast av IgM-klass
(6). IgM har möjlighet för att binda upp till tio
antigener. Högaffinitetsantikroppar efter immunise-
ring är oftast av IgG-klass eller IgA-klass. (7), med
möjlighet för att binda upp till två respektive fyra
antigener. I en analys är ofta analysantikropparna
tätt sammanpackade i en mikrotiterbrunn eller på
en plastkula. Interfererende antikroppar har därfor
in vitro möjlighet att reagera med fler än en analy-
santikropp samtidigt.
Hur påverkar detta så bindningsförmågan?
Bindningsförmågan (affiniteten) kan beskrivas som
kvoten mellan två hastigheter, den hastighet var-
med antikropps-antigenkomplex bildas (associa-
tionshastigheten) och den hastighet varmed kom-
plex upplöses (dissociationshastigheten) (8).
In vivo
,
när reumatoida faktorer inte bildar komplex med
egna antikroppar måste därför dissociationshas-
tigheten per definition vara högre än associations-
hastigheten, så att komplex som eventuellt bildas
omedelbart upplöses igen.
In vitro
, när den inter-
fererande antikroppen binder sig til flera bindings-
områden måste därför antingen associationshas-
tigheten öka eller dissociationshastigheten minska.
Associationshastigheten bestäms dock mest av hur
fort en molekyl rör sig i lösningen, och påverkas
inte av antalet bindingsområden. Slutsatsen blir
då att dissociationshastigheten faller när antalet
bindingsområden ökas. Reumatoida faktorer och
heterofila antikroppar har alltså låg bindingsför-
måga (affinitet), men när analysantikroppar tätt-
packas kan dessa interfererande antikroppar binda
analysantikropparna med flera bindningsområden
åt gången. Den sammanlagda bindningsförmågan
blir då hög (hög aviditet). Bindningskinetiken
blir alltså att komplex bildas långsamt (låg asso-
ciationshastighet), men bildade komplex vill vara
extremt stabila (mycket låg dissociationshastighet).
Antikroppar med låg affinitet som heterofila anti-
kroppar och reumatoida faktorer är ospecifika och
kan reagera med flera olika antigener, men kräver
multipla bindingsområden för att bindning skall
kunna ske.
Högaffinitetsantikroppar efter immunisering rea-
gerer också sällan med cirkulerande antikroppar
in
vivo
(7). Men vi vet här att bindingsförmågan är
tillräckligt hög för att bindning skulle kunna ske
in vivo
om dessa högaffinitetsantikroppar hade en
specificitet som tillät bindning till naturliga huma-
na antikroppar. När bindning
in vivo
inte sker är
dette för att immuniseringen skapat högaffinitets-
antikroppar som er så specifika för det ursprungliga
immunogenet att de inte binder naturliga humana
antikroppar längre.
Högaffinitetsantikroppar som
HAMA är specifika för immunogenet.
Hur vanligt är heterofila antikroppar och reu-
matoida faktorer?
Som nämnt så vill bindingsförmågan för de inter-
fererande anti-antikropparna variera beroende på
vilket antigen som är aktuellt. Några patienter har
heterofila antikroppar som reagerer med musanti-
kroppar av IgG2a-klass, samtidigt som andra har
heterofila antikroppar som reagerer med musanti-
kroppar av IgG1-klass, osv (9). Analysförhållanden
(Fortsætter side 16)
