Klinisk Biokemi i Norden Nr 4, vol. 16, 2004 - page 8

8
| 4 | 2004
Klinisk Biokemi i Norden
Likvoranalyser vid diagnostik av Alzheimers sjukdom
Kaj Blennow, Anders Wallin, Lennart Minthon, Lars Lannfelt
Enheten för Neurokemi, Laboratoriemedicin, Sahlgrenska Universitetssjukhuset
E-post: kaj.blennow@neuro.gu.se
Inledning
Alzheimers sjukdom är den van-
ligaste av de så kallade neurod-
egenerativa sjukdomarna. Precis
som arterioskleros och hjärtin-
farkt är sjukdomen åldersrelate-
rad och drabbar huvudsakligen
personer över 65 års ålder, den
vanligaste insjuknandeåldern är
cirka 70-75 år. Man uppskattar att det finns mellan
100 000 till 120 000 fall med Alzheimer i Sverige.
Vårdkostnaderna i Sverige är mer än 40 miljarder
kronor per år, dvs. lika mycket som hjärt-kärl- och
cancersjukdomar tillsammans.
I den kliniska vardagen finns det ett stort behov
av diagnostiska hjälpmedel för att kunna ställa
en korrekt diagnos tidigt i sjukdomsförloppet vid
Alzheimer, och därmed kunna initiera symptomato-
logisk behandling med acetylkolinesterashämmare
(Aricept®, Exelon® och Reminyl®). Detta behov
kommer att bli ännu större om de nya läkeme-
delskandidater (t.ex.
β
-amyloid vaccinering och
β
-sekretas hämmare) som nu testas visar sig ha
klinisk effekt.
Samtidigt söker patienter med minnesstörning och
andra kognitiva symptom i en allt tidigare fas av
sjukdomen. I denna fas av sjukdomen är dock den
kliniska diagnostiken särksilt svår, då patienten
ofta uppvisar endast en isolerad minnesstörning
utan andra demenssymptom. Någon säker klinisk
metod att avgöra vilka av dessa patienter som
kommer att progrediera till Alzheimer med demens
saknas. Förutom svårigheterna att skilja begyn-
nande Alzheimer från normalt åldrande kan det
vara svårt att skilja Alzheimer från depression, där
man hos äldre ofta ser kognitiva symptom, liksom
vissa andra neurodegeneativa sjukdomar så som
frontotemporal demens och Lewy body demens. Vid
snabbt progredierande demens är även Creutzfeldt-
Jakobs sjukdom en differentialdiagnos att beakta.
Neurokemi vid Alzheimer
Vid Alzheimers sjukdom ses en degeneration av
nervceller samt bildning av senila plack och neuro-
fibriller (Figur 1). Sjukdomsförändringarna ses först
i entorhinala kortex i mediala temporalloben, och
sprider sig något senare till hippocampus. Senare
i förloppet engageras även temporal- och parietal-
kortex och i slutstadiet även frontalkortex.
Senila plack består huvudsakligen av
β
-amyloid,
vilket är en produkt från ett större moderprotein,
amyloid prekursor protein (APP). Vid bildningen
av
β
-amyloid klyvs APP först av ett enzym kallat
β
-sekretas (BACE1), varvid den extracellulära delen
av APP (
β
-sAPP) utsöndras. APP klyvs därefter av
γ
-sekretas komplexet varvid fritt
β
-amyloid bildas.
β
-amyloid bildas således under den normala cell-
metabolismen, och utsöndras även till plasma och
likvor. Vid Alzheimer aggregerar
β
-amyloid och fälls
ut i hjärnparenkymet. Det är framför allt den 42 ami-
nosyror långa varianten av
β
-amyloid, A
β
42, som
aggregerar och bildar senila plack. Det är oklart hur
och varför lösligt
β
-amyloid ändrar sin konformation
från
α
-helix till
β
-sheet struktur och aggregerar till
olösliga amyloidfibriller och därmed plack, och var-
för detta endast sker i vissa delar av hjärnan.
Neurofibriller (
eng
. neurofibrillary tangles) är loka-
liserade intracellulärt i nervcellernas cytoplasma
(Figur 1) och består av trådformade proteinaggregat
av en hyperfosforylerad form av tau. Den normala
funktionen för tau är att stabilisera mikrotubuli i
nervcellernas axoner, vilket är av stor betydelse
för axonal transport och därmed för nervcellernas
funktion. Då tau hyperfosforyleras försämras denna
funktion, och tau får dessutom en tendens att
aggregera till neurofibriller.
Likvoranalyser vid Alzheimers sjukdom
Såväl inom akademin som inom bioteknik- och
industrin har det skett en stor satsning på och
utveckling av biokemiska markörer för Alzheimer.
1,2,3,4,5,6,7 9,10,11,12,13,14,15,16,17,18,...36
Powered by FlippingBook