a) Att samma rutinarbete måste fördelas på ett
fårreantal tjänster.
b) Att andelen arbetstid som kan ägnas åt utveck–
ling och forskning kan förväntas minska.
2. Tecken finns till att gränserna mellan olika
laboratoriediscipliner suddas ut. Vid Karolinska
Institutet ingår numera f d institutionen för klinisk
kemi i samma s k storinstitution som klinisk fysio–
logi, mikrobiologi, neurofysiologi, farmakologi och
medicinsk teknik! Dennautsuddning av de discipli–
nära gränserna som av somliga ses som något
positivt kan likväl ses som ett allvarligt hot. Specia–
liteten riskerar att upplösas och diffundera ut mel–
lan patologi/patabiokemi och invärtesmedicin. De
bägge sistnämndas existens ifrågasätts knappast av
någon. Det kan nämnas i detta sammanhang att
klinisk kemi ej längre kommer att vara ett obero–
ende tentamensämne i läkarutbildlingen vid Kl
utan skall "integreras" i invärtesmedicinblocket
3. I motsats till övrigalaboratoriedicipliner(rönt–
gen, mikrobiologi, virologi, patologi) tycks det
utanför de egna leden
endast finnas ett fåtal kollegor
som visar intresse för att specialiteten klinisk kemi
skall bestå. Detta är anmärkningsvärt då det ju
rimligen måste finnas ett behov av att konsultera
och samarbeta med klinisk kemisk kompetens. Det
borde även finnas ett gemensamt intresse i utveck–
ling/forskning av effektiva diagnostiska metoder
vilka på sikt ger en bättre sjukvård.
Sammantaget riskerar de unika egenskaperna
med specialiteten klinisk kemi (klinisk kontakt
kombinerat medutveckling/forskning) att försvinna.
Enligt vår mening är det framför allt dessa egenska–
per som har givit specialiteten dess charm och
attraktion. De kliniska kemister som hävdar nyttan
av speciaiteten kan av politiker och beslutsfattare
avfärdas som partiska debattörer i egen sak. Det
är
därför viktigt att behov av specialiteten även uttalas
av andra än vi själva.
Det känns skakigt att satsa fem års utbildning på
något som kanske inte kommer till användning.
Vem tar strid för att kliniskt samarbete kombinerat
med utveckling och forskning skall fä bestå?
Klinisk lumi
i
Norden 4, 1994
Europreisk speciallregesamarbejde
inden for laboratoriemedicin
Ove Lauritsen, Klinisk-Kemisk A fdeling ,
Frederiksberg Hospital, 2000 Frederiksberg, Dan–
mark
MedEuropa menes i det f0lgende de tolv EU-lande
plus Norge, Sverige, Finland, 0strig og Schweiz.
Med
laboratoriemedicin
menes klinisk (bio)kemi,
klinisk mikrobiologi, klinisk immunologi (transfu–
sionsmedicin), hrematologi, men
ikke
klinisk fy–
siologi og nuclearmedicin, og ikke patologisk ana–
tomi, histologi og cytologi.
Samarbejdet mellem de europiske lregeforening–
er er organiseret på tre niveauer:
CP
(Comite Per–
manent) reprresenterer de nationale lregeforening–
er. Under CP findes bl.a.
UEMS
(Union Europeen–
ne des Medecins Specialistes) som representerer
speciallregerne.Under UEMS findes bl.a.
"SSBM'
(Section Specialisee de Biopathologie Medicale)
som reprresenterer laboratorielregerne.
Som samlebetegnelse for vores laboratoriespe–
cialer har man altså valgt betegneisen
Medical
Biopathology.
Fra land tilland er der store forskelie
på, hvordan laboratoriespecialerne ud0ves: Store,
specialiserede hospitalslaboratorier kontra små
"polyvalente", private laboratorier; specialistud–
dannelse der ender med "monospecialister" eller
med "polyvalente" laboratorielreger; forskellige
grader af specialisering og subspecialisering;
forskelligt indhold af specialerne, og varierende
grrenseflader (eks: hrematologi, immunologi;trans–
fusionsmedicin) .
Vores spedalesektion ("SSBM") har derfor eta–
bleret nogle undergrupper, kaldet kommissioner,
en for hvert speciale, se figuren . På den måde vil de
faglige diskussioner blive gjort mere konkrete.
Kommissionerne er dog endnu ikke begyndt at
arbejde, idet udpegning af delegerede fra de enkelte
lande åbenbart er en langsommelig, bureaukratisk
process.
109
